A neglected contribution to monetary theory in the eighteenth century: Anders Wappengren on paper money, floating exchange rates, and purchasing power parity

Abstract

Between 1789 and 1803 the National Debt Office issued unbacked interest bearing notes whereas the Bank of Sweden issued silver backed notes. The massive note issuance by the National Debt Office led to different exchange rates and two units of account. The situation gave rise to an early paper standard theory formulated by Anders Wappengren, a well-read merchant who was strongly influenced by Adam Smith and the French physiocrats. Wappengren had a firm understanding of monetary systems and the adjustment mechanism under floating exchange rates, including such concepts as purchasing power parity and price stickiness.

Keywords:

• Adjustment mechanism
• exchange rates
• metallic money
• paper money
• purchasing power parity

Acknowledgements

For comments improving the paper I would like to thank three anonymous referees, Annalisa Rosselli and Jérôme Blanc (my discussants at the ESHET Conference in Rome 2015) as well as Loïc Charles, Nathalie Le Bouteillec, Kathryn Gary, Jason Lennard, Faustine Perrin, Christine Théré, Hans-Michael Trautwein, Carl Wennerlind, and the participants at the seminars at the Department of Economic History at both Uppsala and Lund University. All errors are my own. I worked extensively on this paper while staying as a Visiting Researcher at Barnard College and consequently I am grateful to the Department of History and the Library at Barnard College. I am also grateful for financial support from the Bank of Sweden Tercentenary Foundation for the project on Paper Money in Theory and Practice in History.

Notes

¹ The other physiocrat was Carl Fredrik Scheffer (1715–1786) who was more active as physiocrat and well established among the elite as he was a politician, Swedish minister in Paris, member of the privy council (Riksråd) and not least was the personal tutor (informator) of king Gustav III. Scheffer translated many physiocratic works from French to Swedish. Regarding the debate on Swedish physiocracy see Gustafsson (1976), Herlitz (1974), (1976), and Magnusson (2004). See also Charles and Théré (2011, p. 54) where Scheffer is mentioned in circles around the physiocrats (but not Wappengren).

² Here Wappengren is said to have published “one brochure” which clearly was not right.

³ It is not the topic of this article to discuss the origin of PPP, there is ample of research in this vein (see for instance Officer 1976).

⁴ Ideas that have resurfaced from time to time in economics (see for example Parkin 1977 and Taylor 1995).

⁵ This text was his theoretically most complete work and was different from the following two texts he published on economic matters in 1796 and 1798 that were marked by aggressive rhetoric. Lars Magnusson describes the theoretical foundation of the latter as a “physiocratic vocabulary to strike a massive attack-with socialist overtones-against all those ‘ursurpers’ who lived off the labor of others, including the landowners” (Magnusson 2004, p. 139). All translations into English of Wappengren's original quotations in Swedish have been made by the author of this article.

⁶ The idea of dividing the economic agents in society into “nourishing or debilitating” [närande och tärande] is present in Wappengren's 1792 work but not as outspoken as it is in his later work Grunderne till den borgerliga hushållningen [The foundations of the bourgeois economy] from 1798.

⁷ Ohlin did, however, not take into account the important and lengthy discussion by Wappengren on frictions as an impediment to the adjustment between production, money supply, and prices in the quantity theory in line with especially the work by Cantillon (but also acknowledged by Hume). Heckscher argued that Wappengren in his aforementioned work from 1798 did take the velocity into consideration (Heckscher 1942, p. 134 Footnote 1) but if so, this was (again) by pointing out frictions for transactions.

⁸ Heckscher's argument is somewhat peculiar as he argued that Wappengren did not include anything in his theory that would serve to correct trade imbalances as, according to Heckscher, he did not allow for price changes under a fixed exchange rate or exchange rate changes under a fixed price level (Heckscher 1942, p. 136).

⁹ Christiernin made an analysis of the interaction between the money supply, bills of exchange, exchange rates, and prices. Based on this, Eagly claimed that Christiernin had made a more elaborated analysis which fitted also for floating exchange rate of the adjustment mechanism than that of David Hume’s. But there were several important inconsistencies in Christiernin's work on the value of money and its relation to exchange rates. For instance, Christiernin kept the idea that money derived the value from its metallic content, in the case of the Swedish paper standard the value of the notes was given by the metallic value of the token coins that the notes represented and this in turn generated the exchange rate of the paper currency (Christiernin 1761, sections 23–5 p. 31–5).

¹⁰ In Chydenius’ monetary proposition presented and approved by the clergy in the parliament he quoted parts of Polhem's letter to the Royal Board of Trade dated 14 February 1715, such as concerning the deviation between the intrinsic metallic value and the face value that: “Such tricks in the Coinage system are, either childish madness or mere acts by scoundrels:…” (“Slika påfund i Mynt-wäsendet äro, antingen barnsliga galenskaper eller blotta filourstreck: …)”

¹¹ This is a translation by the author from Heckscher's Swedish translation of the original letter in French: “Eftersom det bara gäller pengar, inbillar jag mig att det ej behövs annat an besväret med att tillverka dem”; “jag föreställer mig, att pappersbruken i Sverige ej ha brunnit upp”.

¹² Not only physiocrats referred to “natural and unbreakable laws”; so did the members of the Swedish Royal Academy of Science (such as Carl von Linné) and other Swedish economic thinkers, such as Chydenius (1766) and Nordencrantz (1772) who used the word “natural” in the same sense in their writings.

¹³ Ingen ting annat, än en Vahras Tillgång emot Behofvet, bestämmer des Värde, och följaktligen äfven, att Ingen ting annat bör bestämma des Pris. Italics in original.

¹⁴ Om denna Lag är Naturens, om den är lika rättvis, som sann, så måste rubba den vara ett våld.

¹⁵ Hvad ville då Naturen, att Mynt skulle vara ? Jag kommer nu till min Andra principe, och svarar: Måttet af Vahrors värden: en kall, oväldig Domare, som yttrar, men icke verkar dem: … Italics in the original.

¹⁶ Häraf följer, att hela Summan af vahrorna i ett Land, är jämnt upp värd hela Summan af Myntet, Vahromängden värd Myntstocken, och tvärtom.

¹⁷ Det är då endast, och i sina beståndsdelar, som man tror, att det icke bör ega något värde, på det, att det måtte äga allt ifrån Vahromängden.

¹⁸ Ingen Banque i Verlden är mägtig af något annat förhållande, än af detta: att bibehålla Myntet vid ett oföränderligt värde, vore det samma, som Vahrorna altid vid samma pris, och vi hafve redan anmärkt detta, som en omöjlighet: jag vet icke, hvad Bancofond eller Myntslag skulle vara af så öfvernaturliga krafter. Utan tvifvel är Holländske Banquen en af våra mäst ansedde, men när egde des Mynt ett sådant slags värde? Tvärtom i Amsterdam köpas och säljas Bancosedlarne, som man vet, aldeles i likhet med andra Vahror, till ett öfverenskommet pris, som är dagens, nu högre, nu åter lägre: det händer, som är ofvanför påmindt, att sjelfva Sedelmyntet, oagtadt utan all valuta att lyfta i Banquen, kan gälla ända till 9 procent högre än Speciemyrtet som dock aldrig varit öfver 3 procent underhaltigt.

¹⁹ Detta sålunda upkomna Penning-värde, som Läsaren finner, ega både sin grund och natur aldeles utom Penningarnes egna väsende, kan således nästan aldrig vara annat, än antingen högre eller lägre, än det man, genom den, under deras prägel, inhysta valuta, hos dem sökt bestämma; detta Penningarnes mera mägtiga och kanske mera Metaphysiska värde, om hvilket ännu aldrig man egt redigt eller bestämdt begrepp, är till äventyrs det, som gjort alla våra bemödanden för Penningverkets reglerande, beständigt frugtösa.

²⁰ …, under en olika tillgång af Vahrorna, kan man rimligen icke vänta sig annat, än äfven deras olika pris.

²¹ .… då Vahromängdens förhållande, genom ymnigare eller knappare årsväxter, altid skall omskifta, blir det hvarken i Specie eller Sedelmyntets natur och förmåga, att icke des mindre altid bibehålla Vahropriserna lika, och i sådant afseende vara beftämdt till sitt värde. Tvärtom, i denna del, vet man icke, från ett år till ett annat, huru mycket Myntet skall gälla, och det kan följagtligen icke vara detta, som vi förstå med bestämning af Myntstocken.

²² Regarding David Hume's view on the price specie flow mechanism and the quantity theory see Wennerlind (2005).

²³ ... : vi hafve funnit vigten och oumgängligheten af en Myntstock, som är bestämd: vi se, i sjelfva des natur , omöjligheten for Speciemyntet att någonsin vara det: vi skynde till Sedelmyntet.

Som intet, åtminstone betydligen intet, hvad man kallar Vahra och Värde ligger i Papperet, är det så mycket tjenligare , efter min tanka, till Mynt, det är, blott Représentativet af Vahror, blott Måttet af Värden. Ty ,vi såge det nyligen, den dubbla egenskapen hos Silfret, att jämte Mynt vara en Vahra, att jämte sitt allmänna värde mot Vahrorna, såsom Mynt, ega ett enskildt, som Vahra, gjorde det sviksamt uti sin Mynttjenst: det var i denna collision, som det än måste gå in, än ur Riket, rubba des Myntstock, nu öka, nu minfka den, och i samma mohn, tvärt emot Vahrornas verkliga vården och hvar mans rätt, nu nedtvinga Vahropriserna genom sin brist, nu updrifva dem genom sin ymnighet.

²⁴ This can be illustrated by Richard Cantillon's statement: « La grande difficulté de cette recherche consiste a savoir par quelle voie et dans quelle proportion l'augmentation de l'argent hausse le prix de choses. » (Cantillon 1997 [1755], p. 90) Hume stated similarly that: “…,that the alterations in the quantity of money, either on one side or the other, are not immediately attended with proportionable alterations in the price of commodities.” (Hume 1777 [1987], p. 288). But when Hume was aware of this problem Cantillon drew it to its fully extent devoting several chapters to discuss how to understand different velocities for different kinds of money (including bills of exchange), if the money was used for consumption or investments, what geographical market the transaction was carried out on (Paris or the different provinces) and so on.

²⁵ :… jag njuter Jordens välsignelse efter det mått Naturen beskärt den: jag delar öfverflöd eller brift, lika med mina likar: mer har jag icke att fordra, men, också detta är, hvad jag fordrar med skäl.

²⁶ …, att Vahrors Pris böra och kunna vara aldeles lika med deras värden. – Men alt detta händer ock icke längre, än Naturen lemnas fri och ostörd i sina verkningar, det händer, vill jag säga, ej längre, än Myntstocken förblifver , det Naturen ville den skulle vara, altid till sin Summa den samma och oföränderlig, det är, att den utgöres af blotta Sedlar.

²⁷ Thomas Pownall had been lieutenant governor of New Jersey, governor of the British province of Massachusetts Bay and chief commander of South Carolina. Like many other British colonies in America, they had their own paper money systems and they had served as empirical examples for Hume and Smith on how paper money systems were abused by the several assemblies who issued paper without end, and thereby discredit the currency. (Wennerlind, 2008 p. 109). Pownall was also a friend of Benjamin Franklin. In 1776, Pownall wrote an open reply of (180 pages) to Adam Smith where he formulated his view on economy as a system in motion, addressing the issues of currency and paper money (Pownall 1776).

²⁸ …, en Banque, naturligen, icke bör vara annat, än i ett försäkradt och bestämdt Sedelmynt, Representant af ett Samhälles Vahromängd. Italics in original.

²⁹ Deremot en Sedelmyntstock kan otvifvelagtigt genast bestämmas, och som ett så beskaffadt Mynt icke eger innerligt värde eller ett värde utom det, inom Samhället, öfverenskomna, kan det också aldrig Utrikes användas, aldrig , som Speciemyntet, än gå ur Riket, än åter inkomma, eller på något sätt rubba den Summa, som Nationen en gång bestämt och, genom möjliga försigtighets mått, eger all frihet att kunna bevaka.

³⁰ Pierre de Boisguilbert argued on the contrary that the richer a country was, the more it would rely on bills of exchange: « Et même on peut dire que plus un pays est riche, plus il est en état de se passer des espèces d'or et d'argent, puisqu'alors il y a plus de monde à l’égard de qui elles peuvent être représentées par un morceau de papier, sous le nom de billet de change. » (Boisguilbert 1966 [1707], p. 617)

³¹ In this way Wappengren is another testimony on how widespread, important, and sophisticated international capital markets and their instruments were in the eighteenth century; see also Michie (1998).

³² Denna olägenhet hjelper sig naturligen sjelf, och tarfvar inga främmande botemedel.

³³ Man finner då, at denna slags Cours är en följd blott af Handlens olika läge, och icke en orsak dertill: att alla anstalter till des fällande eller höjande vore blott ett fåfängt våld mot Naturen , …

³⁴ Inellertid kunne vi, äfven i anledning af detta exempel, aldeles med trygghet, antaga för en regel, som icke sviker — att, så snart Coursen i betydlig mohn stiger, och icke missväxt-år inträffat, har, aldeles ofelbart, Myntstocken blifvit ökad: det måtte skett huru hemligt som heldst: ingen magt är dock möjligt, att jäfva eller nedtysta detta offentliga vittnet.

³⁵ Det är af detta förhållande, eller förhållandet af vår Myntstock mot vår Vahromängd, jämförd med våra Grannars Myntstock til deras Vahromängd, som man redan anmärkt, att Coursen är en aldeles ofelbar barometer; och det äfven om Myntstocken utgjordes af blotta Sedlar: man kan för närvarande i synnerhet se det af förhållandet imellan Sverige och Frankrike”

³⁶ Ty, med förbehåll blott af detta, men uttryckligen detta, att Myntstockens bestämda Summa aldrig må rubbas, antage vi här den händelsen, nu, att Rikets Myntstock sålunda vore förvandlad till en bestämd Summa Sedelmynt, det är, Mynt utan all annan valuta eller så kallad Redbarhet, än det får genom de Vahror, man mot det samma kan tillbyta sig ur Vahromängden:...

³⁷ It read Aurum irrepertum & sic melius situm, Cum terra celat, spernere fortior. Heckscher translated this into: “It means strength to reject not retrieved gold, that the earth conceals and there has its best place.” [det innebär styrka att avvisa icke framdraget guld, som jorden döljer och som där har sin bästa plats] (Heckscher 1942, p. 134).

³⁸ This can be translated into: “Rely heavily on the virtues of men, but deal with their interests.” Although in the 1798 work by Wappengren the name was misspelled into “Chastelleux”, and so was the word Comptons into “Comptoms”.

³⁹ Bernholz used Eagly's work on another Swedish economist, Pehr Niclas Christiernin who wrote in 1761 (Eagly 1971), as an example of PPP in the eighteenth century (although Bernholz repeatedly misspelled Eagly's name) (Bernolz 1982, p. 7–10).

Additional information

Funding

Bank of Sweden Tercentenary Foundation.