Abstract
The sound localization ability in normal hearing subjects has been tested with three different methods: 1. free field test in anechoic chamber utilizing pure tones of 500 Hz, according to Nordlund (1963) 2. tests with headphones in dichotic presentation and variable electronic delay line unit, 3. the stethoscope test according to Groen (1969). The free field-test measures the subject's ability to detect interaural phase-time and intensity differences. For the last 10 years this test has been in regular clinical routine use and proved valuable in the diagnosis of retrocochlear lesions. The drawback of this test is that it requires an anechoic room. Localization tests over headphones utilizing an electronic delay line and dichotic presentation might be a good substitute for detecting interaural phases or time differences. The simpler stethoscope test served the same purpose. In order to classify the merits of the three tests they were carried out on one—hundred normal hearing subjects. The results revealed the free fieldtest superior to the others regarding safety and diagnostic value. Some of the listeners had trouble with the judgement of the direction of the soundsource when headphones were used and the listener had to locate a “phantom—source” inside the head. By comparing the headphonetest with the stethoscope method less deviation and lower intervals were found in the first mentioned technique. This mainly depended on difficulties in handling the stethoscope.
Riktningshörseln hos normalhörande har testats med tre olika metoder: 1. fri—fält test i ekofritt rum med 500 Hz ton, enligt Nordlund (1963) 2. test med hörtelefoner i binaural presentation med audiometer och elektronisk fördröjare, 3. stetoskop—metoden enligt Groen (1969). Testen i fritt fält med olika Ijudstimuli mäter lyssnarens förmåga att upptäcka tid— eller fas skillnader mellan öronen. Under de sista 10 åren har detta test varit i rutinmässig klinisk användning och visat sig värdefullt för diagnosen av retro—cochleära skador. Nackdelen med testet är att det kräver tillgång till ett ekofritt frum. Riktningshörselbestämning med hjälp av hörtelefoner, audiometer och elektronisk fördröjning kan vara en ersättning. Det enklare testet med stetoskopet syftar till samma sak. Med avsikt att jämföra och utvärdera de tre olika test—metoderna genomfördes mätningar på 100 st normalhörande försökspersoner. Resultaten framhävde fri—fält metodens fördelar gentemot de andra, i synnerhet vad gäller säkerhet och diagnostiskt värde. En del av försökspersonerna hade svårigheter med att avgöra “riktningen” till ljudet vid hörtelefonpresentationen då man måste lokalisera en “fantomljud källa” inuti skallen. Vid jämförelse mellan hörtelefontestet och stetoskop—metoden erhölls lägre gränsvärden och mindre spridning för det förstnämnda. Detta berodde huvudsakligen på svårigheter i det manuella handhavandet av stetoskopet.