Who suspects and reports child maltreatment to Social Services in Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process?

Abstract

This article deals with the mandatory report process in Sweden. The components that are analysed are who makes the reports, what is reported and the outcome for the reports. Data were collected in a Swedish county in the year 2000 by means of locating every report made to the Social Services during one year (1998). The net sample consisted of 1,570 reports regarding 1,051 children. A follow-up study was carried out in 2003 of all the children for whom a report in 1998 did not lead to an investigation being initiated. We found in these study indicators that the process might not be secure. The professionals reported 1% of the children in the municipality; 22% of the reports from professionals were not investigated. The five-year follow-up study shows that 53% of the children that these reports concerned had been the subject of an investigation. This could be an indicator that children continue to be maltreated after being reported since the assessments are not accurate. In this study, 67% of ‘crime reports’ were ‘not indicating’ child maltreatment. There should be a questioning of ‘crime reports’ automatically entering the mandated report process as, if registered nationally, this could lead to a deflation of mandatory reports. Administration needs to change introducing a national form for filing reports.

I denna studie undersöks anmälningsplikten i Sverige. En total population av ett års anmälningar till en social förvaltning under år 1998 har registrerats. Materialet utgörs av dessa 1 570 anmälningar gällande 1 051 barn. I studien analyseras vem som gjorde anmälningarna, vad som anmäldes och utfallet för anmälningarna. Under 2003 gjordes en uppföljningstudie av barnen för vilka anmälningarna inte ledde till utredning, för att undersöka i vilken utsträckning barnen åter aktualiserats. Vi fann indikatorer på att anmälningsplikten och bedömningarna av anmälningarna inte är tillförlitliga; de professionella anmälda endast 1% av alla barn i kommunen, 22% av dessa anmälningar utreddes inte. Femårs uppföljningen av dessa anmälningar visar att 53% av barnen hade varit föremål för utredning. Detta fynd är en indikator på att en anmälan inte utgör en säkerhet för barn som behöver samhällets skydd. Vår studie visar att de anmälningar som görs av polisen per automatik då barn begår brott registreras som en anmälan enligt anmälningsplikten. Endast 33% av anmälningar gällande barn som begått brott hade ett innehåll som indikerade ett skyddsbehov. Vi behöver registrera anmälningar på en nationell nivå för att kunna utvärdera anmälningspliktens effekter. Denna studie visar dock att vi kommer att få missvisande siffror om vi nationellt registrerar anmälningar om barn som behöver samhällets skydd, då barn som begått brott utgör övervägande delen av anmälningarna om att barn far illa. Det sker en deflation av en anmälan om innehållet sträcker sig från att ha snattat en choklad kaka till grova övergrepp och omsorgssvikt av barn. Därför bör anmälningar som görs med automatik från polisen inte registreras tillsamman med anmälningar om barn som far illa.

Keywords:

• Mandatory Reporting
• Child Protection
• Reporter
• Child Welfare
• Child Neglect
• Child Abuse
• Social Services
• Anmälningsplikt
• Anmälare
• Barn Som far Illa
• Social Förvaltning
• Barnmisshandel

Acknowledgements

The authors of the article are obliged to the Magnus Bergwalls foundation for financial support and to the Social Services in the municipality of Linköping for giving access to the act records.