Abstract
The aim is to analyse the implementation of a case manager-model in rural Sweden. A sample of 15 case management teams was selected. Written materials were collected and interviews on location were carried out. Results: rural case managers design their work methods themselves, which entail several deviations from the national policy guidelines in this field. The case management boards have a low capacity to direct and manage the activities of the case managers. Consequently, case managers develop into ‘welfare entrepreneurs’. One salient risk is that teams become isolated from the surrounding welfare system. In conclusion, the Swedish version of case management in rural areas is a result of local processes of adaptation and negotiation that result in services that differ from those envisaged in national policy guidelines.
Syftet med artikeln är att analysera den nationella satsningen på personligt ombud i Sverige med särskilt avseende på modellens implementering i glesbefolkade områden. I studien ingår ett urval av 15 ombudsverksamheter. Skriftliga dokument samlades in och analyserades och intervjuer genomfördes per telefon med alla team. Dessutom genomfördes en fördjupningsstudie på sju orter där både de personliga ombuden och olika intressenter intervjuades. Resultat: De personliga ombuden i glesbygd hade stor frihet att själva utforma sina insatser vilket i praktiken innebar en rad avsteg från de av staten uppsatta villkoren och rekommendationerna. De utvecklades till en typ av ‘välfärdsentreprenörer’. Ledningsgrupperna för ombuden hade en begränsad insyn och förmåga att styra verksamheterna. Resultaten visade på en risk för ombudsverksamheterna att bli en isolerad del av stödsystemet. Denna svenska version av Case Management i glesbygd är formad genom lokala förhandlingar och anpassningar och har resulterat i en praktik som avsevärt skiljer sig från den modell som beskrivits i den statliga policyn.